Olika nivåer av pinsam tystnad

Var hos läkaren idag igen för att visa upp min stackars hand som hade ett möte med ett hårt föremål för ca 8 1/2 månad sen...
Kom ca 15 minuter innan min tid så jag fick slå mig ner i väntsalen så länge. Där satt det fler människor som inte kände varandra (tror jag). Varför blir det alltid en sån konstig känsla i rummet när man sitter sådär och bara glor. Ingen säger något till varandra (eftersom det är "fel och konstigt" att göra det i sverige) Man bara sitter där och försöker se så oberörd ut som möjligt. Ibland vrider man på huvet och sneglar lite mot tidningshyllan för att eventuellt resa sig upp och gå och hämta en tidning...men man gör det aldrig, man bara sitter där och hoppas på att ens namn snart ska ropas upp och man får lämna denna plats.

Väl inne hos doktorn så upptäcker jag att det inte är den "riktiga" doktorn som sitter där, det är en läkarkandidat som ska kolla på min hand först och sen skulle min doktor komma. Hon vrider och vänder lite på handen och gör sina tester...sen uppstår det igen...denna "pinsamma tystnad"...hon har tittat klart på handen och ställt några frågor, men sen blir det stopp i konversationen, hon säger: ja doktorn borde vara här snart......*tystnad*....jag börjar skruva på mig och tänker: hmm, vad ska man säga nu då, det brukar ju vara läkarna som pratar. Gör ett desperat försök till att få igång ett samtal som ska vara längre än en fråga och ett kort svar..men icke, det går inte. Svaret blir bara ja, nej eller jo...och så ett litet nervöst skratt från kandidaten. Känslan är nästan som när man fått ett litet lekande barn att gråta...hmm...konstig jämförelse kanske men känslan är väldigt obehaglig och snudd på panik i kroppen.
Sen kommer läkaren in och rummet fylls med hopp och nya ord igen.

Efter sjukhusvistelsen så ska jag åka tillbaka till Stockholm och jag väljer att färdas med buss, jag är lite sen och får småspringa till bussen som precis ska åka. Med flås i lungorna så entrar jag bussen och upptäcker att den är snudd på överfull, men det finns ett ledigt säte ganska långt bak i bussen brevid en gammal dam och jag slår mig ned (såklart efter att ha frågat: ursäkta, e det ledigt här? såklart det är ledig där stefan eftersom bussen har börjat rulla och jag var sist på..men man vill ju vara trevlig)
Efter ett tag så känner jag hur en viss odör smyger sig upp till näsan, nån har ätit nått olämpligt (inte jag bör tilläggas) Detta scenario upprepar sig tre gånger, då börjar jag tycka att det hela börjar kännas lite obehaglig och jag vrider på huvet för att kolla på tanten brevid som släppt väder, jag upptäcker hur hon sitter och tittar på mig och har ett leende på läpparna, jag ler tillbaka lite sådär i tystnad. Hon nickar lite försiktigt och vrider bort huvet. Jag känner hur hon överlåter skulden till mig och helt plötsligt känner JAG mig skyldig och uttittad till att vara den skyldige till doften på bussen...vafan! vilken kärring! Så där får jag sitta skamsen och "ensam" trots att jag e helt oskyldig.
...och det är alldeles tyst i bussen...

ja, vilken dag, hur ska detta sluta.