Premiär...lite efter premiär..men ändå

Jag har inte lyckats "embeda" denna film till min blogg så ni som ännu inte sett den senaste storslagna rulle som producerats får helt enkelt kolla på den via denna länk:

http://www.balle.se/kortfilm/msm/

Mycket nöje

Inget nytt steg...

Var på casting idag
åkte ut
åkte hem
deppar...

Skeppsbruten

Har nu lyckats gjort en klassiker...en röst i mitt huvud sa till mig när jag kom hem innaför dörren efter jobbet idag att, Stefan, idag ska du skura golvet. Ok tänkte jag, så jag gjorde alla förberedelser som bör göras innan och förberedde mig mentalt för mitt uppdrag. Fram med skurhinken, blanda till en bra och väldoftande blandning av vatten och skurmedel. Sen satt jag igång. Samtidigt som jag dansade med moppen och visslande på Let´s Dance melodin så upptäckte jag att jag helt plötsligt den fasansfulla situationen jag försatt mig i...jag hade lyckats skura in mig i ett hörn, paniken spred sig från tårna och upp till hårfästet, shit, inte få klaustrofobikänsla nu, andas. Och när jag stod där instängd och rädd i mitt hörn och kände hur hemskt allt var så såg jag ett ljus i mörkret..som tur var så fanns även denna dator i det hörnet som jag lyckats fångats i...*puh* Så därför sitter jag här nu nöjd och glad och bara insuper den väldoftande aromen som sprids i rummet. Fantastiskt!

Och när jag ändå sitter här så kan jag lika gärna offentliggöra att jag, Stefan Larsson, ska bestiga det högsta berget som finns........i Sverige. Japp, ni hörde rätt, jag ska ta mig upp till toppen av Kebenekaise och applicera den svenska fanan som ska fladdra i vinden för all framtid och visa att det där nu har varit människor av kött och blod. Med mig på denna äventyrsresa skall även Frans...så Frans, nu finns det ingen återvändo, nu vet alla om det så nu kan vi inte backa ur. ;)

Massa planering återstår och hårdträning kommer krävas, hur andas man effektivast på sånna syrefattiga höjder? Vilket tält tål bäst dom hårda väderförhållandena som vi kommer mötas av? Hur många dagar klarar man sig utan Facebook osv osv.

Nu e golvet snart torrt och jag kan vandra runt i lägenheten igen...faran över!

Till topps!

Vart är den blinkande gröna?

Var ute och körde på Stockholms gator och torg häromdagen och satt där i köer som vanligt, jag hamnade först i kön. Då står man ofta brevid dom här trafikljusen som är till för dom gående som ska passera vägen (ni vet dom med grön och röd gubbe). När jag var liten så lärde jag mig att man fick gå när det var grön gubbe och när den började blinka så skulle man skynda sig över vägen för snart blev det röd gubbe. Men nu har nått konstigt hänt...den blinkande gröna gubben är borta! Den finns inte mer. Så istället för att förvarna att: Nu blir det snart rött så skynda på! Så blir det direkt tvärnit och det blir rött sken i gubben istället. När hände detta? Är det bara ett fenomen i Stockholm eller e det likadant i andra städer? Jag e förvirrad...

Olika nivåer av pinsam tystnad

Var hos läkaren idag igen för att visa upp min stackars hand som hade ett möte med ett hårt föremål för ca 8 1/2 månad sen...
Kom ca 15 minuter innan min tid så jag fick slå mig ner i väntsalen så länge. Där satt det fler människor som inte kände varandra (tror jag). Varför blir det alltid en sån konstig känsla i rummet när man sitter sådär och bara glor. Ingen säger något till varandra (eftersom det är "fel och konstigt" att göra det i sverige) Man bara sitter där och försöker se så oberörd ut som möjligt. Ibland vrider man på huvet och sneglar lite mot tidningshyllan för att eventuellt resa sig upp och gå och hämta en tidning...men man gör det aldrig, man bara sitter där och hoppas på att ens namn snart ska ropas upp och man får lämna denna plats.

Väl inne hos doktorn så upptäcker jag att det inte är den "riktiga" doktorn som sitter där, det är en läkarkandidat som ska kolla på min hand först och sen skulle min doktor komma. Hon vrider och vänder lite på handen och gör sina tester...sen uppstår det igen...denna "pinsamma tystnad"...hon har tittat klart på handen och ställt några frågor, men sen blir det stopp i konversationen, hon säger: ja doktorn borde vara här snart......*tystnad*....jag börjar skruva på mig och tänker: hmm, vad ska man säga nu då, det brukar ju vara läkarna som pratar. Gör ett desperat försök till att få igång ett samtal som ska vara längre än en fråga och ett kort svar..men icke, det går inte. Svaret blir bara ja, nej eller jo...och så ett litet nervöst skratt från kandidaten. Känslan är nästan som när man fått ett litet lekande barn att gråta...hmm...konstig jämförelse kanske men känslan är väldigt obehaglig och snudd på panik i kroppen.
Sen kommer läkaren in och rummet fylls med hopp och nya ord igen.

Efter sjukhusvistelsen så ska jag åka tillbaka till Stockholm och jag väljer att färdas med buss, jag är lite sen och får småspringa till bussen som precis ska åka. Med flås i lungorna så entrar jag bussen och upptäcker att den är snudd på överfull, men det finns ett ledigt säte ganska långt bak i bussen brevid en gammal dam och jag slår mig ned (såklart efter att ha frågat: ursäkta, e det ledigt här? såklart det är ledig där stefan eftersom bussen har börjat rulla och jag var sist på..men man vill ju vara trevlig)
Efter ett tag så känner jag hur en viss odör smyger sig upp till näsan, nån har ätit nått olämpligt (inte jag bör tilläggas) Detta scenario upprepar sig tre gånger, då börjar jag tycka att det hela börjar kännas lite obehaglig och jag vrider på huvet för att kolla på tanten brevid som släppt väder, jag upptäcker hur hon sitter och tittar på mig och har ett leende på läpparna, jag ler tillbaka lite sådär i tystnad. Hon nickar lite försiktigt och vrider bort huvet. Jag känner hur hon överlåter skulden till mig och helt plötsligt känner JAG mig skyldig och uttittad till att vara den skyldige till doften på bussen...vafan! vilken kärring! Så där får jag sitta skamsen och "ensam" trots att jag e helt oskyldig.
...och det är alldeles tyst i bussen...

ja, vilken dag, hur ska detta sluta.

"Äntligen"...nu e den snart här...

Vill bara meddela alla riktigt trendiga människor som läser denna blogg att nu behöver ni inte vänta länge till...nu e den snart här! FOPPA-skjortan! Helt j-vla otroligt! Äntligen nått som man kan matcha med till sina tofflor...
Visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag läste detta. Företaget Crocs lanserade i går en serie skjortor, t-shirts och tröjor – sydda i en blandning av bomull och samma patenterade plastmaterial som tofflorna är gjorda i.
Vart f-n är vi på väg!

Till alla er som ledsnat på att jag skriver om detta ämne kan jag bara meddela att detta är det absolut sista jag skriver om foppas framgångar som designer...

Jag är mållös...hoppet är över, vart är denna värld på väg, miljöförstöring, översvämningar, misshandel, mord och nu foppaskjortor...jag vet inte om jag orkar mer...

Går och lägger mig nu...

Till minne av...

Det är med stor sorg och saknad som vi idag tvingas ta farväl av vår vän Daniel Lundh. Daniel som alltid har sitt leende på läpparna och sprider glädje och inspiration till folket i sin närvaro.
Han har nu funnit en plats där han i sitt nya liv kommer utvecklas enormt och skaffa "nya kontaker"...ok, han har inte gått bort..men han har försvunnit från landet, han prövar vingarna i London på obestämd tid...och om Du (ludde) läser detta så...FY FAN VAD KUL FÖR DIG! Men vi kommer sakna dig här hemma!

Jag vill med detta blogginlägg bara önska dig lycka till och säga att jag tror på dig! Stenhårt!



Keep Up The Good Work!

(och sätt fart med redigeringen av MySonMary) ;)

Påverka din dag

Imorse när jag öppnade ögonen efter en skön natts sömn så låg jag kvar en stund och tittade rakt upp i taket och tänkte: Ja, idag ska det ske! Och det spelar ingen roll hur trött jag är eller vilka missöden som skulle hända under dagen...jag hade bestämt mig. Idag skulle jag inte klaga och gnälla en ända gång. Det har blivit nån slags dålig vana att klaga eller tycka saker och ting är jobbiga när det inte går riktigt som planerat...som tex när man ska kasta det ihopknögglade pappret i papperskorgen, men lyckas träffa kanten och det studsar iväg och hamnar bakom tunnan så att man måste lyfta ut papperskorgen för att komma åt pappret för att på nytt göra ett försök att slänga skräpet (detta med ett litet mer ilsket kast och ett stelt leende på läpparna)
Men idag skulle det som sagt ske, den mer positiva personligheten skulle titta fram.
Så istället för att tänka "f-n i h-lvetes j-vla smörkniv", när jag tappade kniven på golvet i köket efter att ha brett mina smörgåsar imorse så tänkte jag:
"-Ja äntligen fick jag använda hushållspappret som jag vi köpt, det var tur att det inte var bortkastade pengar att köpa det."
Ett annat exempel från dagen var när jag skulle köra till jobbet idag så var Söderledstunneln avstängd...min vanliga reaktion hade varit: " Asså vafan, varför händer alltid detta mig!" Men istället för att slå ratten gul och blå så tänkte den positiva Stefan:
"- Det här var bra, nu får jag öva på att hitta lite nya vägar i Stockholm! Och tro det eller ej men jag hittade till slut rätt och kom fram till rätt ställe. Lite senare än planerat men ändå, jag kom fram. Och väl framme skulle jag lägga i pengar i parkeringsautomaten. Jag stoppade in mitt finger i "retur-luckan" och hittade en glimmande ny tio-krona! Fantastiskt! Belöning för allt positivt tänkande!

Så lyd mitt råd nu: Bli mer positiv! Det lönar sig, på ett eller annat sätt. Antingen genom att hitta pengar i automater eller att kanske fler människor blir "smittade" och sprider glädje i sin tur...kanske kan vara början till en bättre värld detta!

Nu ska det duschas, fantastiskt att man har en dusch där man bor! (Det är det faktiskt inte alla som har)

Vi höres!

Så, nu e det slut

Jag gjorde ett försök till att hänga på Facebook och bara se fördelar, och visst finns det fördelar med den sidan, absolut. Jättebra att kunna hitta gamla försvunna vänner och bekanta, men det finns även nackdelar med facebook. Därför har jag nu valt att helt enkelt skita i det! Vill nån hitta mig så finns ju faktiskt fortfarande den fantastiska sidan hitta.se och eniro.se (och varför inte slå en pling eller skicka ett sms istället, eller SES live!)
Låter jag som ett klagotroll som bara gnäller? Må så vara, men jag ser större fördelar med att inte ha ett konto där än att ha ett. Sådeså!

Börjar jobba imorrn, ska bli jäkligt roligt! Men samtidigt betyder det ju ett slut på min otroligt långa och sköna ledighet...nu börjar allvaret, 5 veckors ledighet om året och PENGAR varje månad!

Vi hörs! (hoppas jag, det blir ju så mkt svårare nu när jag inte e med i FB-sekten längre) ;)

Fifty fifty? Glöm det!

Om man har två val där det ena är rätt och det andra är fel så brukar det ju heta att man har 50 % chans att lyckas (eller 50 % chans att misslyckas, beror på vilken livsinställning man har).
Så om jag står i min trappuppgång och ska låsa upp dörren till lägenheten, med två fulla matkassar i händerna (som det precis är på väg att gå hål på) och eventuellt en mobil som ringer i fickan oxå, stressad, försöker lirka upp nycklarna ur fickan för att ta mig in. Lyckas få upp nycklarna efter lite inre svärande. Då kommer jag till mitt val, jag har två nycklar som ser likadana ut, rent logiskt och enligt dom så kallade 50/50 reglerna så borde jag få rätt nyckel i låset på första försöket just hälften av alla gånger som jag hamnar i denna sits?! Eller hur?
Men är det så? NEJ!
Jag lovar! (har räknat) Det blir fel tamejfan 8 gånger av tio!!! Så alltså, 50 procents chans betyder inte att man får rätt hälften av gångerna! Det är bara lurendrejeri!

Eller om man tex har dammsugit och man ska trycka på knappen som gör att det säger swisch och sladden åker in (undrar fortfarande hur det egentligen går till...) så kan man ge sig f-n på att själva kontakten fastnar nånstans på vägen, tex under dörren, lindar sig ett varv runt ett stolsben och låser sig fast eller varför inte i strykbrädan som man inte ställt undan. Jag menar, vad är oddsen för att just den lilla lilla kontakten ska hamna precis i den riktningen som gör att den fastnar och orsaker ett nervsammanbrott då man måste ställa ner dammsugaren igen för att böja sig ner och lirka loss kontakten. Jag fattar det inte!

Bitter? jag? jajemän!

vi hörs!

Skulle ju aldrig...

Nu har det hänt, det som inte fick hända, det som kommer leda till att jag blir totalt isolerad, kommer inte att ha någon mänsklig kontakt in real life, kommer få spänningshuvudvärk och stressat hjärta...det är väl bara att erkänna, trots att det tar emot, har så svårt att skriva det, vill inte, måste jag? varför lät jag mig frestas? Varför lät jag mig lockas till detta? Varför varför varför?

ok, jag måste väl...jag har gått med i Facebook...


Men jag kommer aldrig, aldrig att köpa ett par "Foppa-tofflor"!

...men dom verkar ju rätt sköna.......men NEJ stefan, sluta nu....AAAAAAAAHHHHHHHH!!!!!

Svårdefinierad ålder?

Jag har kommit in ett skede i livet där jag har svårt att veta om jag är gammal eller ung i mitt sätt att tänka. Ibland låter det inne i huvet som att jag e lika gammal som surkärringen som sitter inne i sin villa och gnäller över hur högljudda bilarna har blivit eller hur vilt barnen leker på gatan, och ibland e jag som en tvååring som för första gången ser en brevlåda.

Några av anledningen till att jag börjat med dessa tanker är pga av dom mer eller mindre populära "Foppa-skorna" (träskorna i gummi/plast) och den nya heta flugan på nätet "facebook".

Foppa-skorna

Skor som tydligen ska vara skitbra för fötter och benhinnor, och så lätta dom är...men vafan, dom e ju faktiskt (förlåt alla nära och kära som köpt sånna men..) skitfula. Ser ju ut som att dom är minst 4 storlekar för stora och som att man har färgglada durkslag på fötterna. Det är här mina tankar krockar...borde man tänka "vuxet" på att dom är ju faktiskt väldigt fotriktiga och bra för fötterna eller ska man tänka "ungdomligt" (ursäkta fördommarna) att dom ser så jävla fula ut där på hela, då menar jag heeela, familjen Andersson som är ute och spatserar på stan.

Jag vet inte vad jag ska tänka...men jag vet att jag inte gillar dom...men dom e ju bra...

Facebook

Ett sätt att hitta gamla vänner från gamla skolklasser..och nuvarande kompisar.

Här krockar mina ålderstankar igen, som gammal Lunarstormare så borde jag ju tycka att det är genialt sätt att hålla kontakten med gamla och nya vänner och kolla på massa bilder från alla möjliga tillställningar...eller ska jag tänka att, vafan, allt detta leder ju bara till att man bara har kontakt via nätet nu för tiden, man är tex. väldigt sällan hemma hos någon och kollar i fotoalbum (iallfal jag). Ska man tänka "vuxet" eller "ungdomligt"? Vad är rätt och vad är fel? Förvirring igen...

Ska man kanske sluta med detta bloggande oxå för att istället åka hem till vänner och folk för att berätta om sin dag "live" istället?

En sak vet jag iallfall, jag är kär i min flickvän och nu ska jag gå och ge henne en stor fet puss mitt på munnen!

Vi görs!

Fint eller klokt? Eller både och?

Sammanfattning

Nu har det hänt igen, jag har slarvat med mina inlägg, så här kommer en liten uppdatering i text och bild om vad som hänt på sistone.

Det har ju varit midsommar, och årets "Björklinge-fest" blev inget annat än en given succé som vanligt. Ingredienserna för den lyckade festen var:

25-30 personer med olika bakgrund

Tipspromenad med kluriga frågor

Dans och livemusik kring stång

Snaps

Öl

Sill av olika sorters smaker

Skratt

Lars Lejonborg

Tältning

Lekar

Grillning

Snapvisor

Historier med underbältet humor

Gitarr och sång

Gör såhär:

Blanda alla dessa ingredienser i två dagar och rör om ordentligt.

Färdigt att avnjutas

För att visa hur det kan se ut så kommer här ett smakprov i bilder

Det har även blivit dags att äntligen sätta igång med vår nya film:

Vi hade en heldag med inspelning i lördags och på kvällen skrevs det härlig och ljuv musik, och här kommer lite behind the scenes-bilder...filmen beräknas bli klar i höst, så alla fans där ute får vänta ett tag till men det börjar snart bli dags att ställa sig och köa för biljetterna.

Summertime

Sommar,
med allt vad det innebär, sol, värme, pollen, mygg och getingar...och så förstås Ernst och Sommartorpet. Äntligen har det börjat igen, och det känns som att det i år blir den absolut bästa säsongen...Hmm, undrar varför ;)

Spola fram till 27 minuter och 40 sek och kolla till slutet
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=844178

Fantastiskt intro... ;)
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=850271

På återseende

Försvunnen

Resultat av förra inläggets interaktiva läsning:
Flugan leva: 1
Fluga dö: 3

Tyvärr måste jag meddela att läsarnas röstningsresultat ej går att uppfylla, flugan lyckades undkomma innan röstningen var avslutad...attans.

Vad har hänt sen mitt senaste blogginlägg, jo jag har varit flygkapten, tagit examen samt börjat flytta till Stockholm. Allt detta med lyckat resultat. Det sista flyttlasset börjar närma sig men ännu är det mkt kvar att göra i lägenheten innan den blir bebolig.

Något som oxå närmar sig är midsommarfirande! Och i år tror jag att vi bräcker det förra rekordet med antal personer på altanen i Björklinge! Mer utförlig rapport om detta kommer vid ett senare inlägg...nu har jag inte tid att sitta här mer..måste gå och dra bort lite papper med vax på från Elins ben....*mohaha*

Höres

Long time no see

Nu var det längesen man satt nått nytt avtryck i zyberspace i form av ett blogginlägg. Nu har jag funnit en liten liten lucka i min tillvaro för att rapportera att våren/försommaren är här! Och vad har jag för bevis för det? Jo, när jag sitter här och skriver så landar det en liten liten fluga på min skärm, den springer omkring och stannar, tvättar sig lite, slänger ett öga på mig för att se om jag tänker gå till anfall. Men jag avvaktar. Jag försöker att inte bry mig om den. Den flyger ett varv i rummet, studsar lite mot fönstret och letar efter en utväg.

Nu står jag mellan två val, ska jag öppna fönstret och släppa ut den så den kan flyga hem (eller bli uppäten av en hungrig fågel) eller så kan jag helt enkelt ta fram en gratistidning och skapa en fläck på rutan...jag har inte bestämt mig ännu, så för att skapa lite interaktiv underhållning för er läsare så tänker jag låta er avgöra. Ska jag lätta på fönstret eller ska jag ta ett stadigt grepp i tidningen? Ni avgör flugans öde...

Klimathotet

Återigen har det varit valborgsfirande i Uppsala med allt vad det innebär, forsränning, champagnefrukostar och filtsittandes i ekonomikumparken...och till följd av detta en sjuk nedskräpning av Uppsalas gator och torg...och parker. Nu skulle jag kunna låta som en surkärring och gnälla på alla ungdommar som skräpar ner...men det tänker jag inte göra...men fy fan vad folk lämnar skit efter sig!
Detta fick mig att minnas min barndom, jag samlade på allt möjligt som liten..och efter dagar som nyårsafton och sista april var rena guldgruvan för mig, för jag samlade på resterna av raketer och oanvända smällare som man hittade lite här och där...och igår kom mina samlartankar tillbaka till mig, men nu handlade det istället om att samla på sånt som kan bidra till att den ekonomiska situtionen skulle tillfredställas. Shit vad med pengar det ligger överallt i form av pantburkar och flaskor, men nej, jag har inte sprungit omkring med en kasse och samlat, för som "vuxen" kan man ju inte göra så..eller?...jag bara undrar varför i h-lvete jag inte som liten samlade på pengaburkarna istället för några svartkrutiga gamla raketer. Ja, man kan inte förklara sig alltid...

Nu mår jag dåligt över hur mkt pengar jag skulle kunna ha tjänat...*suck*, men jag får trösta mig med att jag iallfall hjälpte moder natur att bli av med lite klimathotande föremål från skog och mark.

Godnatt

Dialekt borta!

Igårkväll anlände jag till Närkes sköna stad Örebro, och det verkar som att jag är välkommen hit, när jag kom hit så hade hela stadens raggare och folk med sportbilar samlats på torget utanför mitt vandrarhem, det blev sen en bilparad runt hela staden, med tutande och slitage av bildäck som ständiga inslag. Ett och annat vrål genom en öppen bilruta fick jag oxå uppleva, härligt med detta varma mottagande.

Idag vaknade efter en usel natts sömn i ett rum där kvicksilvret utan problem skulle klättra upp till 30 graders-strecket. Gick och handlade lite mat och kollade av läget...jag var även sugen på att få höra den riktiga Örebro-dialekten som man hört så mkt om...när folk här säger Örebro så ska det tydligen låta: Ööööörebro (håll för näsan och gnäll ordentligt när ni uttalar det...) MEN! Jag har gått gata upp och gata ner utan att lyckas höra så mkt som en liten tendens till det uttalet. Besviken. Men snar ska jag ut igen och då hoppas jag på att få höra minst en gnällspik iallafall.

Om 53 min ska jag träffa Ernst och sommartorps-folket...hjärtat har börjat pumpa lite kraftigare nu...så nu måste jag plugga lite i boken Ernstologi som jag fick utav mina kära sambosar uppe i Leksand.

Tjo

Vart är dom andra?

Hoppar in i bilen, vrider om nyckeln och motorn hoppar igång...det ger stereon ström och kraft att sätta igång, och vad får man höra på varenda j-vla radiokanal...jo alla dessa schlagers som nöter hål i allas öron och som alla är ordentligt less på vid det här laget (eller?)
Och när jag kommer hem och slår igång radion eller när jag står och provar kläder i nån provhytt på stan så är dom där igen, schlagers, schlagers, schlagers... Det verkar nästan som att alla andra "vanliga" låtar är helt borta. Är det verkligen så att folk ringer in och önskar alla dessa schlagers? Varför lägger man telefonpengar på att ringa och önska när man bara kan vänta i typ 10 minuter så kommer den där cara cara mia eller the Arks senaste hit...jag är ingen schlager-hatare (men verkligen ingen schlager-älskare heller) men vart har alla dom andra låtarna tagit vägen?
Är det bara jag som inte fått ordentligt nog av detta? Visst, jag kan väl oxå hålla takten med tårna till vissa av schalger-låtarna men vafan, när man har hört samma låt fem-sex gånger på 10 minuter så är fan inte roligt längre. Kalla mig bitter, för just nu är jag verkligen det. Bitter. Är vi verkligen så förtrollade och hypnotiserade av dessa låtar? ...nej nu ska jag sluta älta detta...gå vidare med ditt liv nu stefan, bry dig inte om det, släpp det...ssscchhh....

Auf wiederseen

Parma International Softwere - Behind The Scenes

Jag och mina homies var med och tävlade om förstaplatsen i kortfilmsfestivalen för några månader sen...det resulterades inte med någon vinst men vi hade jävligt roligt. Därför har jag nu lagt upp filmen "Parma International Softwere - Behind The Scenes" här på sidan (ovanför min bild). Den riktiga filmen kommer inom kort.

vi hörs!

Swisch så var den borta...

Vad fasiken hände...är i ett chockartat tillstånd just nu, har precis tappat bort en timme av mitt liv...och så enkelt det var, bara att fatta tag i klockan och snurra den stora visaren medsols ett helt varv...och så försvann den timmen...och inte förrän till hösten får jag tillbaka den. Kommer sakna den såå...

Vi höres!

In ska man och fort ska det gå...

Har börjat pendla till Stockholm varje dag nu och då är det tåget som gäller, less på att skrallta på en buss som aldrig, ALDRIG, kommer till stationen i den tid som det är bestämt enligt tabell.
När man kliver ombord på tåget (läs pressar sig på tåget) så får man kämpa som en galning för att hinna ombord före mannen med den rinnande näsan och den hårda portföljen, killen med det flottigaste backslick jag nånsin skådat eller tjejen som verkar oberörd och låtsas som att hon inte orkar tränga sig fram för att få en plats på tåget...men man måste kämpa och slita och trampa folk på tårna för att få en sittplats som uppfyller alla kriterier man har, färdrikting rakt fram, fungerande bord (eftersom jag numera är en sån som äter min frukost på tåget) och helst av allt ska det vara ett "två-säte" så man kan slå sig ner med sitt resesällskap (flickvän) brevid...så man slipper sitta brevid nån läskig okänd person som säkert gör nått som man stör sig på...varför är man sån? Så fort dörrarna till tåget öppnas och man får kliva ombord så beter man sig som korna gör när dom blir släppta på grönbete på våren.
Eller är det bara jag som tänker såhär?

Funderar på att sova nu...skulle vara skönt, så man är utsövd och full av kraft när man ska kämpa sig fram före dom andra nötkreaturen på tåget imorrn.

Vi höres!

Slutade ensam...

Klockan har slagit lördagkväll och efter en dag fylld av olika ingredienser som dop, loppis och schlager sitter jag nu ensam i en lägenhet med tv:n som ända sällskap. I kroppen bubblar fortfarande kolsyran från några avslappnande Carlsbergs. Detta kan låta dystert men faktum är faktiskt att det är riktigt riktigt skönt och inte ett dugg stressande att vara hemma ensam en lördag-kväll och bara inte göra ett dugg. Slöseri med tid enligt vissa, påbyggnad av självkänsla och välbefinnande enligt andra. Vad jag själv tycker är ännu oklart...inget av dom tidigare nämnda förslagen skulle jag tro. Jag bara ÄR och jag titulerar inte mitt tillstånd just nu.
Glad, ledsen eller arg spelar ingen roll...jag är som jag vill.
Tid för mig själv som det så fint heter...

Fan vad konstligt det blev och jag finner ingen fortsättning...

Vi hörs

Prestationsångest, ja men nej tack!

Då var den här, känslan av prestationsångest. Tankar och "krav" som borrar ner en i skosulorna och trampar ner en i grusgången, underbara känsla (läs helvetiska känsla)
Varför kommer denna känsla? Det går ju bra nu, kompis, det går bra nu!
Men ändå finns den där, känslan och rädslan av att misslyckas. Ju bättre det går desto starkare blir känslan av att inte duga eller räcka till. Konstig matematik.
Jag är säkert inte ensam om detta "sjuka" tänkande. Men varför tänker man så?
Varför har vi människor prestationsångest och vad fan är det bra för? Prestationsångest uppkommer för att vi bygger upp en känsla av att vi MÅSTE lyckas. Är det nån vits med att överhuvudtaget ha dessa tankar? Svaret är NEJ!
Såg en jämförelse om vem som var "intelligentast", ödlan eller människan...

Kan du tänka dig en ödla med prestationsångest som inte vågar skicka ut tungan för att hon är rädd för att missa flugan?
Nej... ödlan provar givetvis (vid lämpligt tillfälle) att fästa flugan längst ut på tungspetsen. Om den inte lyckas den gången provar den igen med en annan fluga eller en annan taktik. Vem är intelligentast? Människan med prestationsångest som inte vågar göra något eller ödlan som om den misslyckas med att fånga flugan bara provar nästa fluga?

Tänkvärda ord...

Nej nu e klockan alldeles för mkt för att sitta här skriva massa blaj.

Tack och go´natt