Parma International Softwere - Behind The Scenes

Jag och mina homies var med och tävlade om förstaplatsen i kortfilmsfestivalen för några månader sen...det resulterades inte med någon vinst men vi hade jävligt roligt. Därför har jag nu lagt upp filmen "Parma International Softwere - Behind The Scenes" här på sidan (ovanför min bild). Den riktiga filmen kommer inom kort.

vi hörs!

Swisch så var den borta...

Vad fasiken hände...är i ett chockartat tillstånd just nu, har precis tappat bort en timme av mitt liv...och så enkelt det var, bara att fatta tag i klockan och snurra den stora visaren medsols ett helt varv...och så försvann den timmen...och inte förrän till hösten får jag tillbaka den. Kommer sakna den såå...

Vi höres!

In ska man och fort ska det gå...

Har börjat pendla till Stockholm varje dag nu och då är det tåget som gäller, less på att skrallta på en buss som aldrig, ALDRIG, kommer till stationen i den tid som det är bestämt enligt tabell.
När man kliver ombord på tåget (läs pressar sig på tåget) så får man kämpa som en galning för att hinna ombord före mannen med den rinnande näsan och den hårda portföljen, killen med det flottigaste backslick jag nånsin skådat eller tjejen som verkar oberörd och låtsas som att hon inte orkar tränga sig fram för att få en plats på tåget...men man måste kämpa och slita och trampa folk på tårna för att få en sittplats som uppfyller alla kriterier man har, färdrikting rakt fram, fungerande bord (eftersom jag numera är en sån som äter min frukost på tåget) och helst av allt ska det vara ett "två-säte" så man kan slå sig ner med sitt resesällskap (flickvän) brevid...så man slipper sitta brevid nån läskig okänd person som säkert gör nått som man stör sig på...varför är man sån? Så fort dörrarna till tåget öppnas och man får kliva ombord så beter man sig som korna gör när dom blir släppta på grönbete på våren.
Eller är det bara jag som tänker såhär?

Funderar på att sova nu...skulle vara skönt, så man är utsövd och full av kraft när man ska kämpa sig fram före dom andra nötkreaturen på tåget imorrn.

Vi höres!

Slutade ensam...

Klockan har slagit lördagkväll och efter en dag fylld av olika ingredienser som dop, loppis och schlager sitter jag nu ensam i en lägenhet med tv:n som ända sällskap. I kroppen bubblar fortfarande kolsyran från några avslappnande Carlsbergs. Detta kan låta dystert men faktum är faktiskt att det är riktigt riktigt skönt och inte ett dugg stressande att vara hemma ensam en lördag-kväll och bara inte göra ett dugg. Slöseri med tid enligt vissa, påbyggnad av självkänsla och välbefinnande enligt andra. Vad jag själv tycker är ännu oklart...inget av dom tidigare nämnda förslagen skulle jag tro. Jag bara ÄR och jag titulerar inte mitt tillstånd just nu.
Glad, ledsen eller arg spelar ingen roll...jag är som jag vill.
Tid för mig själv som det så fint heter...

Fan vad konstligt det blev och jag finner ingen fortsättning...

Vi hörs